Unga har ärvt ett land som gått sönder

Jag vet att det har funnits ett Sverige där människor inte var rädda, där man inte behövde oroa sig för förnedringsvåld eller tortyrrån. Ett Sverige där man pratade om annat än den senaste skjutningen. Men jag minns det knappt. För i det Sverige som jag har vuxit upp i så vågar jag, som ung tjej, knappt gå hem själv på natten. Om det hade varit tillåtet med pepparspray hade jag garanterat haft en flaska i väskan i samband med varje utekväll.

I stället har jag fått lära mig att trycka nycklarna mellan knogarna. Skippa musik i lurarna på sena kvällar så att jag hör om någon närmar sig mig och att alltid se mig om när jag går hem. Jag har fått lära mig vilka stadsdelar jag ska undvika efter mörkrets inbrott, vilka parker och gångar som kan vara farliga.

Mina generationskamrater och jag har fått ärva ett Sverige som är otryggt. Ett land som står i brand, bokstavligt talat. Där skottlossningar sker på öppen gata. Där oskyldiga riskerar att falla offer för gängkrig om de råkar befinna sig på fel ställe vid fel tidpunkt. Där du kan bli överfallen, rånad och torterad – utan provokation, utan anledning. Bara för att.

Vi som är unga har särskild anledning att vara rädda. Brott mot barn och unga ökar. Rån mot minderåriga har mer än fördubblats sen 2016, visar statistik från Brottsförebyggande rådet (Brå). Misshandeln av unga har också ökat.

Nästan varannan ung kvinna i min ålder har mycket eller ganska ofta tagit en annan väg hem för att de är oroliga för att bli utsatta för brott, visar Nationella trygghetsundersökningen från Brå. Samma undersökning visar nästan en tredjedel av kvinnor i åldern 20–24 har utsatts för sexualbrott.

Vi 90-talister bär inte skulden för de senaste årens politiska utveckling, men det är vi som får ärva den. Det är vi som får ta smällen av regeringens misslyckade kriminalpolitik, när de varken kan eller vill agera.

Fast det finns förslag som skulle kunna stoppa utvecklingen. Faktum är att riksdagen har tillkännagett 79 åtgärder för att sätta stopp för kriminaliteten. Hela 50 av dem har ännu inte avslutats och 29 stycken har regeringen inte ens påbörjat att göra verklighet av.

Medan förslagen ligger och skräpar på Rosenbad vågar tjejer inte röra sig fritt ute på kvällen, unga pojkar faller offer för tortyrrån och tolvåriga flickor skjuts till döds på öppen gata.

Om den här våldsvågen ska stoppas krävs att regeringen faktiskt agerar. Nu. Och förutom de åtgärder som redan ligger på regeringens bord så finns det mer som behöver göras.

Vi i Kristdemokratiska ungdomsförbundet föreslår fler patrullerande poliser så att polisnärvaron blir större i det offentliga rummet. Vi vill ha fler utredare och mer resurser till både polis och rättsväsende så att det faktiskt finns möjlighet att utreda brott, i stället för att de läggs på hög som i dag.

Allt fler unga är både offer och förövare. Därför vill vi att ungdomsrabatten avskaffas, så att fler inte kan utnyttjas av gängen. Dessutom vill vi att det skapas särskilda ungdomsdomstolar.

Det är bara några av de åtgärder som behövs för att öka tryggheten i samhället och sätta stopp för de kriminella.

Om regeringen fortsätter att rulla tummarna är det ett faktum: vi 90-talister lämnas med ett land som har gått sönder, där tjejer och killar tvivlar på att de verkligen kan tro på framtiden. Är det verkligen det arvet som Stefan Löfven och hans regering vill ge till oss unga?

Nike Örbrink, Förbundsordförande KDU