”Turkiet ska inte styra EU:s politik”

I stället för att förlita på en stat som de senaste åren utvecklats i helt fel riktning borde EU hjälpa de enskilda medlemsländerna att hitta egna hållbara lösningar. För Sveriges del bör detta innebära en övergång mot ett mer kvotflyktingbaserat system.

Den odemokratiska utvecklingen i Turkiet är mycket oroväckande och President Recep Tayyip Erdogan arbetar parallellt på två fronter.

All form av politisk opposition tystas genom att stänga ner kritiska twitterkonton eller som bara för några dagar sedan, att regeringen tar över kritiska tidningar och omvandlar dem till propagandaorgan för den styrande politikerna.

Enligt Freedom House har situationen förändrats drastiskt till det sämre under 2010-talet och enligt Committee to Protect Journalists rankas Turkiet i dag som värre än både Kina och Iran.

Parallellt med detta för Erdogan en aktiv kamp för att förvärra relationen till landets kurdiska minoritet och för att piska upp en krigsstämning i landet. Att erbjuda förmåner till den turkiska regimen samtidigt som denna utveckling pågår är inte acceptabelt.

Stora ekonomiska summor till Turkiet, fortsatta förhandlingar och EU-medlemskap och fri rörlighet borde därför inte alls vara aktuellt.

EU och de enskilda medlemsländerna måste själva hitta fungerande lösningar för att lösa krisen. Att i detta läge sätta sig i knät på en allt mer repressiv turkisk regim är orimligt.

Huruvida avtalet om att skicka tillbaka flyktingar som ingåtts med Turkiet kommer fungera är oklart. En överenskommelse mellan EU och en ytterligare part om att ta emot flyktingar bygger till övervägande del på att ett fungerande mottagningssystem redan finns på EU-nivå.

I nuläget fattas detta, och flera länder gör sitt yttersta för att detta inte heller ska komma till skott. Långsiktiga lösningar borde prioriteras före kortsiktiga avtal med oklar verkan.

Ett extra stort ansvar vilar på länderna i norr som förlitar sig på Balkanländernas taggtrådsstängsel. Vill man se en långsiktig lösning på flyktingkrisen där Europas länder delar solidariskt på ansvaret att lösa flyktingkrisen? Eller tänker man lämna de sydeuropeiska länderna att bära hela ansvaret?

Att Grekland inte ensamt kan bära följderna av krisen i Syrien kan tyckas självklart. Då Sveriges och närliggande länders gränskontroller sannolikt kommer att bestå under en längre period framöver måste man finna andra utvägar.

För Sveriges del borde detta innebära en övergång till ett kvotflyktingbaserat alternativ. Sedan 1950 har Sverige tagit emot kring 2000 människor årligen inom ramen för FN:s system.

Fördelen med detta sätt att hjälpa människor är uppenbart. Människor hämtas direkt från flyktingläger där nöden är som störst, mottagarlandet kan lättare beräkna sin mottagningskapacitet och de farliga resorna över Medelhavet kan undvikas.

Ett system som innebär att människor måste ta farliga vägar, där många människor redan har förlorat sina liv, är inte en migrationspolitik som värnar om de svagaste. Det är de som behöver hjälp som mest, som barn, gravida kvinnor och sjuka, som drabbas av de stora bristerna i dagens migrationspolitiska strategi.

I det läge Sverige och Europa nu befinner sig i krävs alltså ett rejält omtag.

De två handlingsalternativ som EU hittills arbetat med är mycket problematiska. Att samarbeta med Erdogan när landet utvecklas snabbt i auktoritär riktning är oacceptabelt.

Samtidigt kan inte hela ansvaret för flyktingkrisen lämnas över till Grekland. I detta läge kan Sverige ta sin del av ansvaret och börja övergå till ett ordnat kvotflyktingsystem.

Detta skulle både kunna hjälpa människor på flykt och skicka en positiv signal till andra EU-länder att nytänkande behövs inom migrationspolitiken.

Hugo Fiévet
2:e vice ordförande 
Kristdemokratiska Ungdomsförbundet

Featuring Recent Posts WordPress Widget development by YD