”Sverige hör hemma i NATO”

0e7d1a_6884409bd6b04ea18734cb23ac2938adEfter kalla krigets slut gick världen i många hänseenden mot en utveckling som verkade allt mer ljus. Ekonomiska prioriteringar förändrades och försvar och säkerhet fick stå tillbaka i allt större utsträckning. Den Europeiska kartan ritades om och den svenska neutraliteten ansågs ha spelat en stor roll för utvecklingen som då såg allt bättre ut.

Detta ledde till att det svenska försvarets finansiering föll från 2,6 % av BNP 1990/1991 till 1,2 % av BNP 2014. I samma takt har tillgångar så som bergrum, materiel och andra tillgångar sålts ut och förverkats.

Förre överbefälhavaren gick för över två år sedan ut och gjorde klart att Sverige skulle gå att försvara, under en veckas tid vid ett begränsat anfall. Detta var dock under omständigheter där Försvarsmakten hade betydligt högre anslag och en fungerande personalförsörjning. Till skillnad från hur det faktiskt ser ut idag.

Att vi i Sverige idag eller inom en rimlig framtid ska kunna försvara vårt eget territorium ensamt, utan hjälp utifrån är en orimlig tanke. Dels finns inte finansieringen och om den plötsligt uppstår, finns inte systemet för att ta emot en kraftigt ökad finansiering på kort tid. Försvarsmaktens infrastruktur är helt enkelt dimensionerad efter dagens nivåer, så större ekonomiska tillskott kan bara hanteras på flera års sikt. Vidare så är det fullständigt undermåliga personalförsörjningssystemet något som måste hanteras mycket skyndsamt. Tittar vi på de två tjänstgöringsgrupperna inom försvaret som är anställda som soldater eller sjömän hade vi år 2014 ca 9300 man, målet för samma år var att organisationen skulle ha ca 16 100 man anställda. Således saknas idag nästan 7000 anställda i försvarsorganisationen. Detta om något vittnar om att nuvarande system inte fungerar som planerat och måste stärkas vilket borde ske genom ett system där plikt och frivillighet kompletterar varandra som rekryteringsinstrument.

Även om stora satsningar skulle göras på kort tid kommer vi inte hinna utveckla vår egen försvarsförmåga i tillräckligt hög takt. Därför måste vi blicka utåt och inse att säkerhetspolitiska samarbeten är vägen till en säkrare omvärld och speciellt ett säkrare närområde runt Östersjön.

Vad vi också måste inse är att skillnaderna i situationen idag kontra läget vid kalla krigets slut är milsvid. Den neutralitet som då tjänade Sverige väl är idag istället en säkerhetsrisk. Att fortsätta prata om ett neutralt Sverige är högst problematiskt eftersom Svensk utrikespolitik bygger på just solidaritet. Vi har en solidaritetsförklaring genom Lissabonfördraget, dels genom artikel 42.7 men också genom artikel 222. Samt genom den ensidiga solidaritetsförklaringen som utfärdades av alliansregeringen 2009. Detta gör argumenten om neutralitet tämligen svaga eftersom vi har en uttalad allians med främst de Europeiska länderna.

Det samarbete som Sverige borde lägga övervägande fokus på är NATO. Vi är idag en av de absolut mest aktiva parterna i försvarsalliansen. Vi åtnjuter starkt förtroende i alliansen och är väl samövade efter många års deltagande i gemensamma övningar. Vi är dock utan rösträtt och vi åtnjuter inte skyddet av artikel fem, alltså det gemensamma försvaret som NATO:s samtliga medlemmar åtnjuter vid en kris.

Ett annat motargument som kommer upp när NATO förs på tal är att NATO har en riktlinje om att försvarsutgifterna bör vara minst 2 % av BNP. Följdfrågan blir då ”anser du att vi ska fördubbla försvarsutgifterna?”. Svaret är ja. Vi måste säkerställa en rimlig möjlighet att värna svenskt territorium. I dagsläget är det dock ett fåtal länder som lever upp till denna riktlinje. Men, nyligen har man inom ramen för försvarsalliansen beslutat att samtliga länder under en tioårsperiod ska arbeta sig upp mot målet om 2 % av BNP. Den ambitionen bör även Sverige ställa sig bakom.

Vi kan inte längre anta att någon annan ska komma till vår undsättning vid en säkerhetspolitisk kris. Vi måste först och främst själva arbeta fram ett försvar som kan avvärja en snabbt uppkommen kris, detta gör vi genom att öka försvarsanslagen. Rimligt vore att anta en plan likt den NATO antagit, att Sverige under en period på ett antal år ska öka anslagen till den grad att vi med trovärdighet kan värna landets gränser. Samtidigt måste vi inse faktum, ensam är inte stark. Idag klarar vi inte av att själva värna vår egen säkerhet vid en säkerhetspolitisk kris, därför måste Sverige söka medlemskap i NATO.

David Bruhn
Förbundsstyrelseledamot
Kristdemokratiska Ungdomsförbundet

Featuring Recent Posts WordPress Widget development by YD