Politiker bär ansvar för skattemoralen

I kölvattnet av Leif Östlings uttalande ”Vad fan får jag?” har socialdemokraterna velat skapa en diskussion som kretsar kring ”skattemoral”. Det moraliskt riktiga tycks enligt finansminister Magdalena Andersson (S) vara att maximera den skatt man betalar till Skatteverket, trots att man kanske inte ens bor i Sverige.

Det hela framstår som märkligt med tanke på att utrikesminister Margot Wallström (S) tjänat mångmiljonbelopp utan att skatta en krona i Sverige. Vidare har den borgerliga debattören Rebecca Weidmo Uvell dessutom visat hur både Socialdemokraterna och dess ungdomsförbundskatteplanerar i de bolag de äger.

Kristdemokratiska Ungdomsförbundet anser att man ska göra rätt för sig och betala den skatt man är skyldig att betala enligt lag, men också ställa sig frågan: Vad får vi för skattepengarna? För oss är det nämligen givet att moralen hos dem som förvaltar våra skattemedel, också påverkar skattemoralen hos oss som betalar skatt.

Föreställ dig att du köper en fastighet som ska renoveras. Du vill beställa flera offerter innan du slutligen bestämmer dig för en hantverkare, men du blir i stället tilldelad en. Det viktigaste är att åtgärda det läckande taket, trasiga grinden och den bärande väggen i vardagsrummet.

När hantverkaren väl är klar upptäcker du dock att hantverkaren i stället har använt dina pengar till att sätta upp en fartfylld fondvägg i sovrummet, ett enormt fågelbad i trädgården och ställt en hink under det läckande taket. Är det moraliskt agerat och skulle du i sådana fall vilja betala samma hantverkare igen?

Alltför många politiker agerar precis som den fiktiva hantverkaren ovan. De drivs av egenintresse, men de sköter inte sitt jobb. De behöver bytas ut. Skattemoral handlar nämligen inte bara om att betala in till systemet, det handlar också om att hantera skattebetalarnas pengar på ett ansvarsfullt sätt som inte minskar människors vilja att betala skatt. Stundom förefaller skattemässiga prioriteringar snarare hånfulla än något annat.

Vad är det egentligen som gör att så många politiker i Sverige tar sig rätten att använda skattemedel för mjölkgårdar, graffitiväggar, äventyrsbad, hotell och så vidare? Tycker du som politiker att det är bra att bygga en kamelfarm, så visst. Men är det verkligen moraliskt riktigt att tvinga andra att betala för det genom att ta av skattebetalarnas pengar?

Vi i KDU tycker inte det och vi tror att slöseriet med skattebetalarnas pengar urholkar skattemoralen. Vissa saker som våra skattemedel går till är dessutom ett direkt hot mot finansiärernas frihet och säkerhet, exempelvis föreningsbidrag som tilldelas extremister. Det säger mer om systemets brister än om folkets moral om lusten att betala avtar när man tvingas finansiera våldsbejakande extremism.

Skattemoral är ett tveeggat svärd. Vill du som politiker försäkra dig om medborgarnas tillit till systemet måste du också vara tydlig med vad skatten ska finansiera, och hålla dig till det. Det är sjukvård, äldreomsorg, fler poliser och ett starkare försvar som våra skattepengar ska gå till – inte enskilda politikers prestigeprojekt.

Särskilt viktigt är det nu när vårdköerna växer och allt färre brott klaras upp. När politiker inte gör sitt undergräver de skatternas legitimitet och därmed skattemoralen. För att tala klarspråk måste politiker ta sitt ansvar för att upprätthålla en god skattemoral.

Man brukar säga att en diplomat är den som kan be någon att fara åt skogen och få dem att se fram emot resan. Leif Östlings uttalanden har inte varit särskilt diplomatiska, men Sverige skulle bli ett bättre land om fler skattebetalare ställde frågan: Vad får vi för skattepengarna?

Featuring Recent Posts WordPress Widget development by YD