”EU famlar framför den nya järnridån”

Moldavien är ett litet fattigt land som slits mellan Ryssland och väst.

Det pågår en kulturell kamp mellan Ryssland och väst. Sara Skyttedal har besökt ett land i gränslandet, Moldavien. Hon såg där vad det betyder att EU inte lyckas formulera säljargument för västerländska värderingar.

Moldavien är ett litet fattigt land som slits mellan Ryssland och väst.

Murens fall och Sovjetunionens upplösning ingav hopp om ett slutgiltigt enat Europa. Efter kommunismens misslyckande vittnade vi hur liberala demokratier stegvis kom på plats på kontinenten. Friheten utropades som segrare efter århundraden där krig och auktoritära styren avlöst varandra. 

Men frågan är om profetian om demokratins slutliga triumf varit falsk. De rekordsnabba konstruktionerna av demokratiska stater vacklar nu på sina sköra grunder. Den kraftigt utvidgade europeiska gemenskapen står inför ett styrkeprov där det kommer uppenbaras om den överlever påfrestningarna från ett Ryssland med sovjetnostalgi.

Ingen tycks ha vetskap om var Putin drar gränsen för Rysslands intressesfär. Kanske inte ens Putin själv. Klart är att den Huntingtonska prognosen om en civilisationskamp med frontlinje rakt genom Europa känns mer realistisk för varje år som går. Det råder en kulturell konflikt – en strid om värderingarna mellan Ryssland och EU som ligger till grund för splittringen av Ukraina och som nu letar sig in i fler stater vars kulturella identitet är tvetydig.

Nyligen besökte jag Moldavien, som med det omstridda Transnistrien, förutspås bli just ”nästa Ukraina”. Moldavien är inte medlem i EU, eller ens formellt kandidatland, men har tecknat ett associationsavtal med EU och tillhör en av de största mottagarna av europeiskt bistånd. Många euros har skjutsas in i budgetstöd och Moldavien på många sätt mottagit vad som kan betraktas som klassiska paketet av åtgärder för västintegrering. Många är de statsmän som sett forna öststaters genvägar till EU-medlemskap som ett vaccin mot korruption, auktoritära idéer och alla andra politiska företeelser man ogillar. Men mirakelkurer fungerar sällan. Allra minst i politiken.

Moldavien har länge varit Europas fattigaste med en medellön på ungefär 1 000 kronor i månaden. Enligt Amnesty stämmer inte heller landets officiella befolkningsstatistik som uppger att det finns 3,5 miljoner bosatta i Moldavien, utan mer sannolikt att det efter massemigration bara bor 2 miljoner kvar. De som kan lämna har redan försvunnit och kvar är troligtvis de som har minst potential att att utgöra basen för ett lovande samhällsbygge. Av tillflyktsorten för migranterna kan man avläsa var moldaverna i nuläget ser störst framtidshopp och identifikation. En betydligt större del av den moldaviska diasporan bor i Moskva än i något av EU:s medlemsländer, trots att moldaver har rätt till rumänskt pass och därmed EU:s arbetsmarknad.

Från ett redan dåligt utgångsläge har Moldavien de senaste månaderna med rekordfart rört sig i fel riktning. Fram till i höstas styrdes landet av ett duopol där två oligarker hade kontroll över nästan all politisk, ekonomisk och medial makt. Efter en politiskt motiverad konflikt har den ena häktats med väntan på åtal för att ha varit inblandad i förskingringen av en miljard euro.

Ensam kvar på täppan står Vlad Plahotniuc, med indirekta kopplingar till Ryssland, som nu sakta för landet i en auktoritär riktning. Han bedöms ha nästan total makt över rättsväsende, parlament, regering, media och ser ut att befästa ytterligare inflytande efter höstens presidentval.

Nu kraftsamlar aktörer i EU för att finna europavänliga krafter som kan samla sina mannar till gemensam strid. Men moldaverna visar sig inte så tacksamma som man hade hoppats. Ingen företrädare tycks vara särskilt övertygad i sin EU-entusiasm och även den mest hängivna supportern beredd att överge sin positiva inställning om det skulle visa sig opportunt.

Vi tycks ta för givet att både våra ekonomiska principer och våra värderingar ska vara attraktiva nog i sig själva. Men i kontakten med Moldavien har våra insatser inte betraktats som så överlägsna som vi trodde. En blandning av lättja och anpassning till trendriktiga biståndspolitiska principer om nationellt ägarskap har legat till grund för att EU gett bistånd via budgetstöd. Istället för att vara tacksamma för de miljoner som skickas rakt in i statsbudgeten betraktar många moldaver det snarare som att vi har matat de hungrigaste av korrupta politiker och tjänstemän.

Så nog är det inte förvånande att moldaviska politiker nu ser det som mer framgångsrikt att lyssna in de 60 procent av befolkningen som anser att det var dåligt att Sovjetunionen kollapsade och som drömmer sig tillbaka till planekonomins ordnade tid. Röster höjs också om ett EU som försöker lägga sig i för mycket av det som betraktas som landets, religionens och familjens egna angelägenheter. Sådant som vi betraktar som universella värden och mänskliga rättigheter, ses i ljuset av rysk propaganda som en konflikt där väst försöker riva upp enskilda människors värdegrund och infiltrera deras identitet.

I förhandlingar har EU krävt att man att skriva in HBTQ-personers rättigheter i ett flertal officiella dokument. Trots de bästa av avsikter, används det nu i rysk propaganda som argument för hur väst försöker infiltrera varje del av civilsamhället och styra moldavers åsikter. Väst är, i sitt ambivalenta förhållande till värderingar, dåligt rustat att möta upp. Det till skillnad från andra sidan frontlinjen i informationskriget. Ryska intressen är högst medvetna om att värderingarna spelar stor roll för hur Moldavien kommer att prioritera i vägvalet. Föga förvånande är det därför att rysk-ortodoxa kyrkan engagerar sig aktivt i propagandaarbetet och att man tydligt markerar att Moldavien är ett del av Holy Rus.

Vi ser en kamp om idéerna och värderingarna utforma sig och ett EU som knappt lyckas formulera ett säljargument som biter ens på de befintliga medlemmarna. Demokratin och västerländska värderingar utmanas både av interna och externa hot. Nu mer än någonsin behövs ett värdemedvetet europeiskt ledarskap som inte räds de utmaningar unionen står inför.

Sara Skyttedal
Förbundsordförande
Kristdemokratiska Ungdomsförbundet

Featuring Recent Posts WordPress Widget development by YD